Stenkonservering med precision på Ostindiska huset

Ostindiska kompaniet, där Göteborgs stadsmuseum ligger, är en av Göteborgs mest ikoniska byggnader. Centralt belägen vid Tyska kyrkan och Stora Hamnkanalen, ett stenkast från Göta älv och Nordstans köpcentrum. Här har stenkonservatorn Carin Pettersson och hennes kollegor på Studio Västsvensk Konservering arbetat på byggställningar, på betydande höjd, i både plus- och minusgrader.

– Fyra stora arbetslag har samsats på ställningen. Hela ställningen har varit inplastad så att det inte ska damma ner eller läcka ut. Ibland i somras var temperaturen uppe i 45 grader, och då var det tufft. Vi fick ha stora fläktar och pausa ofta för att dricka vatten.  När det är kallt värmer man ställningen vid behov. Fogbruk och annat får inte gå under fem plusgrader, berättar hon.   
 
Ibland har byggställningen fått byggas om för att någon ska komma åt att genomföra ett specifikt moment. Det blir en hel del väntande i ett så här stort projekt, målarfärg ska torka, bruk ska härda och damm ska lägga sig.  
– Arbetet har verkligen präglats av stort hänsynstagande. Om man spiller har man hela tiden träskivor under sig så man inte tappar bruk i huvudet på någon annan, eller skalpellblad, eller vad det kan vara.  

Fasadarbete  

Stenkonservatorerna har enbart ägnat sig åt stenkonservering, poängterar Carin. Det är verkligen inget litet arbete. Med stort tålamod har de rengjort all kalksten. Metoderna har varit flera: hjorthornssalt, ångtvätt och såpa och vatten, precision och fingertoppskänsla.   
– Kalksten som utsätts för surt regn och luftföroreningar bildar gips, kort och gott. Ytan påminner om skorpor. Regn löser upp och sköljer bort det där, men där regnet inte kommer åt bildas svarta, knottriga partier.   
 
För att få bort dessa har de använt något som liknar kompresser som de blött i en lösning av ammoniumvätekarbonat. Kompresserna har plastats in och fått verka över natten.  Efteråt tar man bort kompressen och tvättar med en mjuk borste. Ofta går det bort ganska lätt.  
– För större ytor använder vi nagelborste och rotborste, men tandborsten är inte dum. Den tar jättebra. Men ibland behöver den “stubbas” så den får mer stuns. Vi gör slut på ett gäng tandborstar i veckan, avslöjar Carin.  
  
Utöver det har de rengjort element där bildhuggare utsmyckat fasaden med diverse djur. Konservatorerna har med stor försiktighet tagit bort fogen mellan naturstenarna, så nu framträder åter de vackra relieferna som föreställer allt från fiskar, krabbor och snäckor till lejon och ugglor. Fönsterbrädorna, de så kallade solbänkarna, och fönsteromfattningarna i kalksten är också restaurerade och rengjorda.  
– Vi tog in en solbänk som hade spruckit, och i stället för att byta ut den satte vi ihop den. Det var ett omfattande arbete. Man gör hål i respektive del och sätter in långa rostfria dubbar. Man borrar ungefär 10 cm in i varje del och passar ihop dem. Sten är väldigt tungt. Det är som ett pussel i två delar – men helt oelastiskt. Minsta snedhet gör att det inte passar. Man gör hålen lite större än själva dubben, men det är alltid utmanande. När det väl går och passningen blir perfekt, blir man väldigt nöjd.  

Klassiska inskriptionen  

På frisen under taket på byggnaden som vetter ut mot Stora hamnkanalen, står det: "Byggnaden restes år 1750 af Ostindiska Kompt. Göteborgs Museum omdanade densamma år 1895 för sina samlingar”. Den har konservatorerna rengjort och fyllt i med färg.  
– Själva texten består av 91 bokstäver och 23 prickar som skiljer bokstäverna åt. Varje bokstav är cirka 42 centimeter hög och allt är målat tre gånger. Varje bokstav tar ungefär en halvtimme att måla per lager. Det blev väldigt mycket måleri, berättar Carin.  

Bra samarbete  

På frågan vad som varit svårast med byggnaden svarar Carin Pettersson att hon inte tycker att något varit särskilt svårt, men som stenkonservator är man inte van vid att jobba med så stora volymer. I vanliga fall arbetar de inte med så många löpmeter fog. Här kunde de samarbeta med murarna, som också är duktiga hantverkare och kan arbeta i natursten. De tog över de delar som var rena kalkstensblock: fönsteromfattningar och rektangulära block utan bildhuggeri.   
Murarna tog bort fogen och lade ny fog. Vi stenkonservatorer koncentrerade oss på de bildhuggna delarna där det är svårare att komma åt med stora maskiner. Kanske var det en näsa i vägen, eller en sjöhäst. Den typen av detaljer är ett mer delikat arbete där man får använda handverktyg.   

Speciell relation  

Huset är sju våningar högt. De som har arbetat med restaureringen har kommit högt upp och fått se otroligt fina detaljer i fasaden, krabbor och snäckor. Det finns en uggla ovanpå entrén som man annars inte tittar närmare på, framförallt inte ovanifrån. Att arbeta med ett projekt som Ostindiska kompaniet innebär att du får en förändrad syn på byggnaden, säger Carin.  
– Man blir lite kär i alla de där stendjuren man håller på med. Man får en relation. Det blir som bebisar som man kollar till: “Hur mår de nu?” Man blir stolt över jobbet.   

FAKTA:  

• Projektet har rört en utvändig restaurering.  
• Huvudfasaden har fogats om med kalkbruk som är anpassat efter Göteborgsväder.  
• Den gotländska kalkstenen från slutet av 1800-talet har restaurerats.  
  Inskriptionen som berättar om Ostindiska husets historia har fyllts i och reliefer lagats och rengjorts.  
• De detaljrika snickerierna har fått ny lyster.  
• Husets dörrar och fönster har renoverats med traditionella metoder som linoljefärg och linoljekitt.  
• Vestia har varit projektägare på uppdrag av Higab, ett kommunalt fastighetsbolag.